Information vi fått från DK som fått svar från RNV om vad höga halter av uran innebär + mer info. 

"Utifrån riskvärderingen skulle jag säga att 100 μg/l är långt över. Vid 300 μg/l är man mycket långt över." - DK

Faroidentifiering och Farokaraktärisering

Naturligt uran är radioaktivt och har även kemisk-toxiska egenskaper som kan påverka njurens funktion vid hög exponering. Det hälsobaserade riktvärdet på 30 µg/l för dricksvatten (LIVSFS 2022:12) är satt utifrån de kemisk-toxiska egenskaperna, inte utifrån strålningsriskerna (SLV, 2009).

Biotillgängligheten av uran efter oralt intag är relativt låg. Beroende på doser och löslighet kan urans absorption i mag/tarmkanalen variera mellan 0,1–6 % eller 0,06–2,8 % av den intagna dosen hos människor respektive råttor. Det finns indikationer från djurstudier att uran absorberas mer effektivt hos nyfödda än hos vuxna individer. Ungefär en tredjedel av det absorberade uranet stannar kvar i kroppen, först i njurarna och levern, för att sedan omfördelas till skelettet. Halveringstiden för uran hos människor har uppskattats till mellan 180 och 360 dagar (EFSA, 2009).

Kemisk risk

Enligt WHO är njurinflammation (nefrit) den primära effekten av uran i människor. Informationen som finns tillgänglig om de kroniska hälsoeffekterna av exponering av uran hos människor är dock låg. Ett antal epidemiologiska studier av humanpopulationer som exponerats för uran i dricksvatten har visat ett samband med alkaliskt fosfatas och β-mikroglobulin i urinen tillsammans med måttliga förändringar i den proximala tubulära funktionen i njuren. Men WHO konstaterar att de faktiska mätningarna fortfarande var inom ett normalt fysiologiskt intervall, och fynden i olika studier stämmer inte överens mellan studierna (WHO, 2017).

Utifrån WHOs riskvärdering har epidemiologiska studier inte visat hälsoeffekter i form av påverkan på njuren vid halter mindre än 300 μg/l i dricksvattnet. För att beakta möjliga skillnader i känslighet har WHO satt riktvärdet till 30 μg/l. Riktvärdet är dock att betecknat som provisoriskt på grund av vetenskapligt osäkerheter kring urans toxicitet (WHO, 2017). Även gränsvärdet i EU, enligt livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten (LIVSFS 2022:12), är satt till 30 µg/l.

Studier av djur och människor talar för att uran i höga doser skadar njurarnas förmåga att återresorbera olika ämnen från urinen (SLV, 2009). Därmed utsöndras mer näringsämnen och mineraler i urinen, bland annat kalcium, fosfat, glukos och lågmolekylära proteiner. De möjliga hälsoeffekterna är en svag njurpåverkan. Epidemiologiska studier har visat hälsoeffekter i form av påverkan på njuren vid höga halter (>300 μg/l) i dricksvattnet. Indikation finns att dessa är reversibla (SLV, 2009).

Det kan även noteras att ASTDR (2013) har tagit fram ett värde för akut exponering på 2 µg/kg/dag (motsvarande 60 µg/l) baserat på ökning av incidensen av missbildning (gomspalt) i möss.

Radioaktiv risk

Eftersom uran är radioaktivt finns en förhöjd risk för cancer till följd av strålning. Risken att få cancer när man utsätts för strålning antas vara proportionell mot stråldosens storlek. Sannolikheten för cancer antas vara proportionell mot stråldosen även vid små stråldoser, det finns ingen tröskeldos för denna typ av exponering. Effekterna från låga stråldoser kan dock vara svåra att urskilja från effekterna av andra faktorer i vår miljö (SSI Rapport 2008:15). Enligt EU:s dricksvattendirektiv bör den indikativa stråldosen från dricksvatten inte överstiga 0,1 millisievert per år (0,1 mSv/år; LIVSFS 2022:12). Enligt Strålsäkerhetsmyndigheten beräkningar uppnås denna stråldos vid en normal årskonsumtion av vatten med en uranhalt på ca 100 μg/l (Falk et al; 2004).

Riskkarakterisering

Utifrån WHOs riskvärdering har epidemiologiska studier inte visat hälsoeffekter i form av påverkan på njuren vid halter mindre än 300 μg/l i dricksvattnet. Möjliga skillnader i känslighet innebär dock att hälsoeffekter vid 270 µg/l inte uteslutas. Både WHOs riktvärde på 30 µg/l och ATSDRs akuta referensvärde, motsvarande 60 µg/l, överskrids tydligt. Jämfört med WHOs värdering av njureffekter, utifrån epidemiologiska data, är relevansen för människa med avseende på det akuta värdet (baserat på djurdata och en större osäkerhetsfaktor) mer osäker.

Den indikativa stråldosen från dricksvatten bör inte överstiga 0,1 mSv per år (LIVSFS 2022:12) vilket motsvarar en uranhalt på ca 100 μg/l. Vid en halt på 270 µg/l kan man förvänta sig en extra exponering på ca 0,3 mSv/år. Detta ligger i spannet för den naturliga så kallade bakgrundsstrålningen som vi dagligen får från rymden, vår egen kropp och marken (radon undantaget), vilket under ett år ger en stråldos på 1-2 mSv (SSM, 2023). All ökning av stråldos anses dock bidra till en ökad cancerrisk.

Osäkerheter

Enligt WHO är det vetenskapliga läget behäftat med osäkerheter kring urans toxicitet (WHO, 2017). Vidare kan effekterna från låga stråldoser vara svåra att urskilja från effekterna av andra faktorer i vår miljö.

Slutsats

En hälsoeffekt på njure vid en uranhalt i dricksvatten på 270 µg/l kan inte uteslutas vid en långvarig exponering. Både WHOs riktvärde och ATSDRs akuta referensvärde överskrids. Vidare överskrids den indikativa stråldosen från dricksvatten (0,1 mSv per år) med en förväntad exponering på ca 0,3 mSv/år. Dock är den relativa cancerrisken fortfarande väldigt låg.